Det stora äventyret genom Sverige
Genom vilda skogar, vackra vatten och kala fjälltoppar tog sig fotografen och äventyraren Linda Åkerberg genom hela Sverige på 125 dagar. Ta del av utvalda delar ur hennes personliga resedagbok som bjuder på massor av inspiration och magiska upplevelser.
9 JUNI, SKÅNE
Trots att det är tidigt på sommaren är vattnet i sjön Immeln nästan varmare än luften, vilket ger mig ett behagligt välkomnande när jag vadar ut för att ta plats i kajaken. Jag sätter mig till rätta, grabbar tag i paddeln, vinkar adjö till min vän på stranden och skjuter ut mig i sjön. Med några fumliga paddeltag känner jag in kajaken. Snart är tekniken på plats och jag njuter av känslan av att vara på väg igen.
Framför mig sitter en laminerad karta med texten ”Immeln – Lake District Sweden”. Den ger en tydlig överblick av den 23 kvadratkilometer stora sjön och dess över hundra obebodda öar. Området runtom har kallats ”Sveriges sydligaste vildmark” vilket jag verkligen kan förstå. När jag svänger in bland öarna och finner lugnet i lä från landmassorna, känner jag det även i mig själv. Uppe i ett träd får jag syn på ett rejält fågelbo och snart glider några majestätiska vingar över mig. Fiskljuseparet blir sedan sittande i boet, spanandes ut över vattnet. På en annan ö skymtar ett rådjur mellan trädstammarna.
Det är verkligen en otrolig känsla att ta sig fram med kajak, nåt helt annat än att susa fram i en motorbåt. Mina vänner, som jag lämnat på stranden, driver Immelns Kanotcenter där man inte bara kan hyra kajak eller kanadensare utan även utrustning för några dagar i den sydliga vildmarken. Tänk vilken känsla – att få ge sig ut och göra läger på sin alldeles egna ö! I dag tar jag mig dock i land på fastlandet, precis på andra sidan gränsen till Blekinge. Jag får njuta av kvällen alldeles för mig själv intill strandkanten, med endast vågornas kluckande som sällskap.
Med några fumliga paddeltag känner jag in kajaken. Snart är tekniken på plats och jag njuter av känslan av att vara på väg igen."
14 JULI, HALLAND
Efter några sköna vilodagar i Varberg har det bli-vit dags att ge sig ut på vägarna igen. Målet för dagen är Göteborg och passande nog visar det sig att det går en cykelled hela vägen dit, Kattegattleden. Leden börjar ända nere i Helsingborg och snirklar sig därefter 390 kilometer upp längs västkusten, både på grusväg och asfalt. Längs vägen passerar man både campingar och restauranger vilket gör den till ett fantastiskt resmål för den som vill ha ett lite mer bekvämt, men ändå aktivt äventyr.
Jag cyklar ut ur Varberg och förbi campingen på Getterön där jag stannat någon dag tidigare, förbi naturreservatet med alla dess fåglar och vidare norrut. Det är en gråmulen dag, men hedarnas gula gräs och grågröna enbuskar bidrar till en harmonisk färgskala som skänker ett lugn inombords. Trots att jag har närmare 10 mil att cykla känns det enkelt att ta det ett steg – eller tramptag – i taget.
Jag stannar till på ett glasscafé i Åsa, passerar vackra åkerfält och när jag slutligen närmar mig västkustens huvudstad Göteborg spricker både himlen och kusten upp och skärgården tar vid. De kala, slipade klipporna skjuter upp ur vattnet och solstrålarnas reflexer på vattenytan kittlar i ögonen. Mellan de pittoreska små strandbyggnaderna syns en kitesurfare leka i vågorna. När jag strax därefter tar mig in på gatorna i staden slår det mig hur nära det är till naturen. Tänk vad som finns att upptäcka, bara ett kort cykelavstånd från storstadens pulserande centrum! En perfekt kombination av puls och lugn.
28 JULI, VÄRMLAND
Klockan är inte ens fem på morgonen när väckarklockan ringer. Ute har det börjat ljusna och trots den tidiga timmen öppnar jag ögonen leende. Jag ligger kvar en stund och njuter av känslan av att en dröm ska förverkligas i dag. Som född och uppvuxen i Värmland finns det en sak jag länge haft på min lista över saker jag vill göra: att färdas med timmerflotte på Klarälven. Vid Stöllet och Klarälvens Camping fick jag hjälp av Vildmark i Värmland att bygga min alldeles egna flotte. Dagen innan avfärd tillbringade jag timmar på att släpa stockarna på plats, surra fast dem med nyinlärd teknik och slutligen förankra den färdiga flotten vid strandkanten där den nu ligger och väntar på mig. kombination av puls och lugn.
Dimman dansar försiktigt över vattenytan när jag ger mig iväg, men lättar i takt med att dagen gryr. Det är lite kyligt i skuggan. Älven ringlar fram i en dalgång och det tar tid för solen att nå upp över de omgivande kullarna. Turen går långsamt, men det gäller att vara på sin vakt. I kurvorna bildas sandbankar och med hjälp av en lång stör får jag knuffa ifrån för att inte fastna. Lugnet tillsammans med vakandet blir som meditation. Det gäller att hela tiden vara här och nu. Fokuserat men avslappnat.
Några timmar senare tar jag mig i land och här är det dags att plocka isär flotten och skicka in stockarna i en fåra för upphämtning. Det känns häftigt att ha fått uppfylla drömmen, men också att ha fått erfara en så betydelsefull tradition i Värmlands historia. Klarälven rinner verkligen som en pulsåder genom landskapet, och användes länge för just timmerflottning.
28 AUGUSTI, ÅNGERMANLAND
Det är lustigt hur många drömmar jag lyckas bocka av på den här resan. Det blir liksom så lätt när man ändå har vägarna förbi. I dag ska jag försöka mig på den svarta och svåraste leden på Skulebergets Via Ferrata.
Berget är ett av alla karaktäristiska berg i världsarvet Höga Kusten. De skarpa klippväggarna bildades för hundratals miljoner år sedan och har därefter finslipats och förstärkts av inlandsisarna, inte minst den senaste som tros haft sitt centrum här och varit över tre kilometer tjock. Tyngden pressade ner landet och när isen smälte har det långsamt stigit igen – och gör så fortfarande.
På bergets östra sida ligger Via Ferratas anläggning. Med sina fyra leder är det den största i Europa. Lederna följer fastbultade vajrar upp för bergsluttningen på vilka man säkrar sig själv genom att haka fast två slingor med karbinhakar. Dessa är i sin tur fästa i den sele man har på sig. Det är kanske inget för den allra mest höjdrädda, men även för mig (som faktiskt är lite höjdrädd!) är det en utmaning precis sådär perfekt på gränsen. Det är lite läskigt, men också otroligt kul!
Lederna på berget har olika svårighetsgrader, vilket gör att även nybörjare som aldrig klättrat innan kan ta sig upp. Jag har klättrat samtliga, utom just den svarta. Den börjar med en 17 meter vertikal vägg och visst känns det i magen när jag klickar fast mig i vajern. Min vän Hanna som är med och som också jobbar på anläggningen ser på mig med betryggande, lugna ögon: ”Det här fixar du!”. Jag ler och tar sats. Fortsätter upp, upp, med fullt fokus på kroppen och bergväggen.
Väl uppe får jag hämta andan, eller snarare lugna mina nervösa andetag, vila armarna och ta in vad jag just klarat av. Därefter fortsätter vi uppåt och tar igen oss på de små avsatserna som finns på lagom avstånd längs klättringen. Utsikten är otrolig. Trots att jag varit här flera gånger tidigare blir jag lika fascinerad varje gång. De böljande bergen sticker upp ur den gnistrande Östersjön vars horisont nästan smälter samman med himlen. Det är få ställen där man kan få både berg och hav på samma gång, men det här är ett av dem. Förmodligen är det därför jag så ofta återkommer.
LINDA ÅKERBERG
Fotograf & äventyrare
Ålder: 37
Familj: Pojkvän och tre bonusdöttrar.
Nästa drömprojekt: Just nu ligger fokus på att utbilda mig till International Mountain Leader (IML).
Livsmotto: Det är bara du som kan göra verklighet av dina drömmar - se till att leva ditt liv här och nu.
Bästa tips för den som vill ge sig ut på äventyr: Har du något äventyr du verkligen drömmer om, fundera inte så mycket på om, när och hur. Boka bara in det i kalendern. Därefter kan du se till att komplettera med det du eventuellt behöver för att kunna genomföra det, om det så är kunskap, utrustning eller annat.
24 SEPTEMBER, LAPPLAND
Det är en frisk morgon när jag inleder min sista dag på Kungsleden. I dag ska jag ta mig hela vägen från Alesjaurestugorna till Abisko, en sträcka på cirka 37 kilometer. Men efter nästan fyra månader på äventyr är kroppen stark och dessutom är det flackt eller nedför nästan hela vägen.
Jag tar det lugnt och njuter av vandringen. Det är sent på säsongen och helt tomt på leden, trots att sträckan annars är den mest populära. Den här gången har jag vandrat från Vakkotavare, men Kungsleden forsätter hela vägen ner till Hemavan, cirka 45 mil söder om Abisko.
Morgonen övergår till dag när jag traskar fram längs Alesjaures vatten som är lika klarblått som himlen ovanför, omgivet av de uråldriga fjällmassiven. Den svenska fjällkedjan är en av de äldsta i världen, cirka 400 miljoner år gammal. Det är där-för våra svenska fjäll är så pass låga och rundade, de har haft gott om tid på sig att slipas ned av vädrets makter. När de bildades däremot, sägs de ha varit över 8 000 meter höga! Det är lätt att tro att man befinner sig ute i vildmarken, men på andra sidan sjön ligger ett sameviste tillhörande Laevas sameby, som vittnar om att så inte alls är fallet. Området är bruksmark och har varit så i flera tusen år.
Jag tar mig ner nedanför trädgränsen och efter att ha gått in i Abisko nationalpark, och ätit lunch intill Abiskojaures inlopp, fortsätter jag längs den forsande jokken ner till mitt slutmål på denna etapp: Abiskos fjällstation där än en trerätters middag väntar. En portal av fjällbjörkar leder mig in mot stationen och jag känner på mig att det inte är sista gången jag går igenom den. Men det får bli en annan historia?
