Kulturell resa genom Värmland

Högbergsfälten - Värmlands äldsta gruvfält

Från att man klivit av på bryggan i Kristinehamn tar det en timme med bil till Högbergsfälten, utmed vägen finns sjöar med badplatser och mysiga rasplatser. Campingarna i Värmland är inte snåla med vackra utsikter, de ligger ofta placerade vid någon av alla skogssjöar eller älvar som man anar utanför bilfönstret.

Louise Johansson med familj har hukat sig genom gruvgången Tilas Stoll. Efter tjugofem meter öppnas ett stort bergrum utan tak.

– Det är fascinerande. Man känner att det är gjort med handkraft, säger Louise.

Högbergsfälten är Värmlands äldsta gruvfält och överallt syns spår av ruiner, grottor och håligheter i bergen. Järnmalm och sällsynta mineraler började brytas här redan på medeltiden. Skulle familjen Johansson Lundell resa tillbaka till 1869 skulle de få uppleva en plats som bestod av stora slagghögar från brytningen. I varje andetag skulle de andas in rök från eldarna som aldrig slutade brinna, och de hade sett arbetarnas slit. Men de hade också fått vara med om det historiska: när gruvarbetarna klev upp ur gruvan och inte gick ned förrän elva dagar senare. Sveriges första gruvstrejk.

Ett stenmonument över händelsen står placerat längsmed stigen som slingrar sig mellan håligheterna i skogen. Men eldarna är släckta nu, överallt är bergets krackeleringar och öppningar täckta av mossa och ormbunkar. Slagghögarna som turkosa konstverk. Vi är hundrafemtio år för sent. Eller helt rätt, det som tidigare kallats helvetets förgård är nu en mystisk, grönskande oas.

– Det är väldigt magiskt, väldigt … trolskt, säger Louise.

Alma Löv museum, nutidskonst mitt ute i landsbygden

En och en halv timme från den historiska gruvbrytningen tar vi oss igenom det böljande värmländska landskapet och når Alma Löv museum. Det är en plats för nutidskonst mitt ute i landsbygden och med en enorm gammal lada som utgångspunkt.
 

Du hittar inget liknande någon annanstans, jag går omkring med ett leende på läpparna hela tiden.”

En elefant i verklig storlek och en hund iklädd pälsjacka är något av det första som hälsar dig välkommen, likaså konstnären Karin Broos – i skulpturform. – Du hittar inget liknande någon annanstans, jag går omkring med ett leende på läpparna hela tiden, säger besökaren Anna Stina Sunde.

Fotografier, skulpturer, installationer, och vid en plats, en spegel som ser ut att rinna genom lövverket på marken. Hittar man in i skogsdungen på höjden möter man konstverk längs stigarna. Två kvinnor tittar ut genom ett av småhusen och vinkar in mig.

– Du det här måste du se! Det är musslor som kokar - fast det är egentligen en fontän! Inget är vad det verkar. Eller så är det exakt det. En man och hans hund är på väg ut ur en av utställningspaviljongerna när han vänder sig om och säger:

– Vet du, det här är så generöst. Han håller upp händerna mot taket och golven och utsikten ned mot den stora ladan.

– Allt det här är så generöst. Att dom har hittat på det här. Och att vi får gå runt och uppleva det. Mannen heter Curt och hunden heter Lingon. (”Man ska inte döpa hundar till människonamn, det är mycket roligare att ropa efter lingon när man går i skogen.”) Systrarna Andrén har en sommartradition att åka till Alma Löv.

De började när tonåringen i stolen bredvid hängde från en bärsele och utställningarna var i grundarna Marc och Karins ateljéer. – Det är roligt att en ganska udda konstscen har blivit ett allmänt utflyktsmål, den korsningen är spännande. Det är verkligen en egen värld som har vuxit fram. Förr var det väldigt intimt, men det personliga är fortfarande kvar, säger Maria Andrén.

VÄRMLÄNDSK TRADITION 

Från Alma Löv slingrar sig den vackra landsvägen som följer sjön Övre Fryken. Med en kort avstickare når man Stöpafors kvarn, en viktig pjäs i värmländsk matkultur. Från gårdsplanen ser man hur rutorna skallrar i fönstren. Kvarnen har anor från 1917 och många av maskinerna är inte mycket yngre. Emelie Jensen och Roar Guldstein driver skrädmjölskvarnen som maler den värmländska specialiteten.  

”Det finns en vild gås som bor här nere i dammen, han är så snäll och go. Men väldigt sällskaplig.”  

– Folk förstår ofta inte att vi maler mjöl här varje dag, vissa tror att vi är ett museum och blir chockade när de förstår att vi är ett riktigt företag. Det är det här vi lever av. Men till skillnad från andra företag är människor välkomna att kliva på, ställa frågor och få en liten rundtur i kvarnen.

– Man kan gå in och köpa mjöl när man vill, dörren står öppen, säger han.

– Men varför står det en liten grön grind bredvid ingången?

– Ja den är för gåsen, säger Roar.

– Gåsen?

– Ja det finns en vild gås som bor här nere i dammen, han är så snäll och go. Men väldigt sällskaplig, säger Roar och går in i rosteriet. Han pekar på grinden och lägger till:

– Och nyfiken på kvarnen. Det tar två timmar att rosta havren i de vedeldade ugnarna.

– Det var det här som var svårast att lära sig, säger han. Alla sinnen måste vara med under rostningen. Man luktar, ser och lyssnar för att det ska bli rätt. Med bara plus minus tio graders värme blir det en väldig skillnad på smaken.

– Emelies farfar var med oss första året när vi hade tagit över, säger Roar. Han lärde dem det som sitter i handen och förs vidare till tungan. Till slut sätter sig temperaturer och tempo i kroppen. Trapporna som Roar tar i några kvicka steg har satt sig efter fyra år av mjölnarliv. Låter man historien och framtiden gå hand i hand skapas autenticitet. Det är en grundbult i vad Värmland är som resmål. En generös, tillgänglig och mångfacetterad plats att undersöka.

Campingplatser i Värmland