Aldrig långt till god mat i Bohuslän
Hur långt är du beredd att åka för en riktigt god ost? För Angelica och Peter Tingström är en bra smakupplevelse värd att vänta på. De åker ofta många mil i jakt på de bästa ostmakarna och gårdsbutikerna.
Regnet smattrar mot husvagnstaket och väderprognosen ser inte lovande ut. Angelica och Peter Tingström tar det hela med ro. De hade ändå inte tänkt bada, de är i full färd med att planera dagens rutt. Tillsammans har de identifierat några restauranger och gårdsbutiker som de är nyfikna på.
– Vi letar efter det som är speciellt för trakten. På Österlen är det äpplen och äppelkaka. Här i Bohuslän är det skaldjur som gäller, det är nästan lite som att häda att köpa kött, säger Angelica.
Parets husvagn är specialutrustad med kyl, frys, ugn och en ordentlig fläkt. De är beredda att åka långt i jakten på hant-verksmässiga ostmakare och småskaliga odlare. Då och då äter de gärna på restaurang för att få ny inspiration. Souvenirerna de köper med sig under sina semesterresor, de är i regel ätbara.
– Det är ett sätt att möta människor också! säger Angelica. Alla äter. Det finns alltid något att prata om. Och de här människorna brinner verkligen för sin grej. De blir överlyckliga när någon ställer ingående frågor om deras produkt. Egentligen betalar vi ju relativt lite för mat (i Sverige), det blir så tydligt när man pratar med mjölkbonden som gör osten och som knappt går runt.
Bara några kilometer från Hafsten Resort utanför Uddevalla ligger restaurangen Stallgården. Det är dagens första stopp och byggnaden är modernt inredd med industrilampor och massiva träbord. Angelica väljer fisksoppan och Peter tar halloumi- burgaren med lokalproducerad ost från Dalspira mejeri. I väntan på maten plockar de på sig från salladsbordet. De konstaterar att både bröd och tillbehör känns gediget och från grunden.
– Men egentligen är det ju något sjukt i att hylla riktig mat, säger Angelica.
– Åh, det är POTATIS i potatismoset! Typ så. Det skulle ju egentligen vara självklart, fyller Peter i.
Maten kommer in. Fisksoppan doftar gott och halloumiburgaren är rejäl. Att Peters pommes frites är friterade med skalet på får pluspoäng. När han lyfter på locket ligger det en chutney ovanpå osten. Angelica smakar lite.
– Rabarber va? Vad spännande med rabarber och halloumi! säger hon.
En snabb googling senare visar det sig att Dalspira mejeri är kända för sin halloumi och att de håller hus i Färgelanda. Inte långt bort alls. De tillverkar också gräddfil och getmjölk. Dock saknar de gårdsförsäljning. Synd, konstaterar båda.
På Töllås fårgård, lite drygt en mil från Stallgården, plaskar ankorna i vattenpölarna. Några får ser vi inte, men en gris gömmer sig i ett skjul. Ankor och höns går fritt på gården, i stället har man inhägnat den lilla trädgården där människor kan sitta ute och fika. Bredvid fikaborden växer prydliga rader av morötter, brytbönor, rödbetor och lök i alla former. På en skylt står det: ”Säg till så skördar vi!”.
Parets australian shepherd får följa med ut och sträcka på benen. Bob hund, som han heter, är inte helt olik den tecknade hunden på indierockbandets skivomslag. Han är inte överdrivet nöjd med alla ankor som springer fritt. Som vallhund vill han gärna bringa ordning, men tvingas anpassa sig.
Inne i gårdsbutiken hänger ett diplom från Västsvenska gastronomiska akademin på väggen. Här säljs allt från ost till lammkorv och marmelader. Morotsmarmeladen med flädersaft verkar vara en specialitet. Angelica köper med sig en burk och i bilen på väg mot Lysekils hamn studerar hon nogsamt innehållsförteckningen.
– Det är så här jag gör! Jag kopierar det jag tycker om. Här borde man kunna utgå från en morotspuré och tillsätta socker tills det blir gott. Om jag blir nöjd skriver jag upp receptet i en pärm och varifrån jag fått inspirationen, säger Angelica. Peter berättar att de på just samma sätt även får tips och inspiration till sin köksträdgård. Genom att se hur andra odlar. Odlingsintresset har de båda haft med sig sedan länge.
– När min farmor flyttade till ett seniorboende blev hon förskräckt av alla stenplattor i trädgården, säger Angelica.
– Hon ville odla. Hon ställde sig mitt bland plattorna och sa åt oss hur det skulle vara. När vi försökte protestera smackade hon med tungan åt oss. Då var det bara att gräva. För henne var mark lika med mat. Hon växte upp ganska fattigt och tyckte inte om när folk hade fina trädgårdar som de bara satt i.
I Lysekils hamn hänger regnet i luften. Vinden friskar i, vågorna slår mot kanten. Den brungröna badbåten Harry har vilodag och guppar ensamt längs med kaj.
Precis som i de flesta bohuslänska hamnar avlöser små pittoreska fiskebodar varandra. Angelica och Peter tittar in hos Bengts fisk och bestämmer sig för att satsa på havskräftor och räkor.
– Vad är det för skillnad på de olika aiolisorterna? frågar Peter och pekar på en samling krämiga burkar.
Det visar sig att en av sorterna är tillverkad på plats i butiken. Den innehåller inget socker och inga tillsatser. Övriga aiolivarianter har köpts in från en annan producent.
Valet är lätt.
